Dag 6: Taffelberget (tisdag 17/2)

Det var ganska högt, men framför allt var det riktigt, riktigt fantastisk utsikt. Eftersom vi åkte med de kortbenta avkommorna tog vi linbanan upp, fast vi båda lovade att vi ska gå upp om vi kommer hit någon mer gång. När msn kommer upp är berget platt. Pangplatt. Något måste ha hänt någon gång. En bergstopp kan liksom inte vara sådan. 

Fast mest intryck gjorde ändå den här ravinen. Jag ska raida makens minneskort på bättre bilder sedan. 

Dag 5: rödvin, vitvin, pingvin (måndag 16/2 2014)

I Simons Town finns en koloni av den afrikanska pingvinen. Idag var det dags att leta rätt på den. Efter frukost fylldes det vattenflaskor och smordes in vinterbleka kroppsdelar i solskyddsmedel faktor 50. Sedan promenerade vi en kilometer nerför och kom till havet. Ganska snart såg vi de första små heffaklumparna. De är alltså drygt en halvmeter höga, har en ganska rolig teckning och låg mest och päste. Som väldigt små idisslande kor, skulle man kunna säga.

Några medlemmar av kolonin.

De gjorde inte så mycket. I princip inget alls. Vi försökte berätta för dem att de på Wikipedia beskrivs som "karismatiska" och då damp en av dem ner på klippan. Tilltaget var imponerande då den helt enkelt stod och sedan föll pladask på mage rakt ner. De har ju liksom inget att ta emot sig med.

Eftersom vi hade läst att det skulle finnas ungefär 200 pingviner i den här kolonin tog barnen det som en sanning att verifiera. Alltså skulle pingvinerna räknas in. Det var väl i och för sig ingen match eftersom de ändå inte rörde på sig.

"Öh Pelle, ska vi dra en sväng på klippan?"
"Shhh, stå still Agda, de där småturisterna räknar ju
 men visst tusan spritter det i benen!"

Pingvinerna är givetvis helt vilda (även om de så klart är vana vid människor), men för att försöka få dem att hålla sig till klipporna har man satt upp ett lågt staket ungefär 300 meter från stranden. På så vis lullar inte pingvinerna ut i trafiken och man kan passa på att ta betalt för att släppa in folk innanför stängslet. Vi gick på den fina stigen som gick utefter staketet och där kryllade det av de små frackklädda mumintrollen. På ett ställe stod två av dem precis vid staketet och när jag hängde där hördes det tunna, tunna pipljud. Minsann, hade inte det paret valt att introducera släktet "turister" ganska omgående för sina nykläckta ulltussar. Om ni kollar riktigt noga på bilden så ser man en liten ullig dunhög under magen på pingvin-henen. Det var två små, små ungar. Ingen aning om ålder, kön, vikt och längd. Men det kändes väldigt ärofyllt att få se dem. (Vi var dessutom lite extra nöjda när vi på tillbakavägen såg att hen hade lagt sig ner och bestämt vägrade att visa dem för den sura franska familjen som stod där då.)

Kanske inte årets naturbild, men ändå ett litet
under i sig.

 När vi räknat in 67 pingviner övertygade vi barnen om att kolonin nyligen hade infört skiftarbete och att de andra låg och chillade på en klippa utom synhåll för jobbiga turister och vände tillbaka hemåt. Men strax därefter upptäckte en av barnen pingviner igen, fast i en annan form:

Stora som apelsiner ungefär, fast äggformade. Så klart.

Jag vet inte ifall de var övergivna, eller ej. Behöver man verkligen ruva konstant på ägg som ligger i 32 graders värme? Föräldrarna (som turas om att ruva - hade jag vetat det under mina graviditeter hade jag gjort allt för att bli en pingvin!) kanske bara utnyttjade sin lagstadgade egentid och svalkade sig i havet en sväng?

När vi kom hem konstaterade barnen att det återigen var en lyckad utflykt: "67 pingviner, två ungar, två ägg och en ubåt. Det är inte illa, mamma!"

Mer om det där sista senare.

Dag 4: semesterlivet

I dag har vi inte gjort någonting. Eller jo, vi (ahrm... med "vi" menar jag maken) har lagat mat - Steven (kocken) är ju gubevars ledig över helgen. Men annars så har vi läst, promenerat och badat. 

Semesterfrisyr!

Här, i utkanten av Simonstown bor vi. I ett hus nästan längst upp
och längst bort på den här bilden. Detta är den närmsta stranden.
Lagom vågor, lite folk och inga hajar.

Hoppsan!

Gröt funkar till frukost även i Sydafrika.

Dag 4: praktikaliteter (söndag 15/2 2014)

Det finns ett par riktigt viktiga saker som är annorlunda här i Sydafrika. Det ena är att det är vänstertrafik. Maken kör som en gud, men det krävs att jag (eller annan pålitlig person) sitter jämte för att med jämna mellanrum påminna "vänster" och rapportera hur nära ytterkanten man faktiskt ligger. På motorvägar är det inte alltid så lätt att komma ihåg att den snabbaste filen är den som ligger längst till höger. Rondeller kräver också lite assistans från co-drivern.

Det andra är att planera sin dag efter det här schemat:

Det är alltså ett schema över när det ska vara strömavbrott. Sydafrika kan helt enkelt inte producera tillräckligt med el och då får man helt enkelt stänga av skiten lite då och då. I princip varje dag. det roliga (i alla fall så länge man inte är glassfabrikör) med  är att det finns fyra olika nivåer. Nivå 1 genomförs i princip alltid som planerat. Fast visst, ibland kan man vara lite vidlyftig med tiderna. Nivå 2 genomförs när det är ännu större brist (som idag, söndag) och följaktligen kan även nivå 3 och 4 kicka in vid behov. Sjukhus och andra känsliga institutioner får klara sig själva med hjälp av egna elaggregat. Butiker får välja att stänga eller försöka ha öppet i mörkret och då bara ta emot kontanter. Det måste kosta det sydafrikanska samhället enorma summor när allt stängs ner så där. Men finns det inte el, så finns det inte.

Dag 3: Vackraste bilvägen i världen? (lördag 14/2 2015)

Idag skulle vi på en mindre vandring, mest för att testa barnen (och för all del pensionärerna som inte är riktigt i klass med våra vanliga pensionärspolare från orienteringen). Vi åkte rakt över udden till dess västra sida och kom då till Hout Bay. Vägen dit var magnifik (jag kommer att få slut på superlativer innan dag fem är rapporterad...). Vägen vi åkte var en bergsväg, med allt vad det innebär i form av slingrighet, smalhet och dödsångest. Nu när jag i efterhand gått igenom våra bilder finns det inte en enda som gör vyerna rättvisa. Det bästa jag kan erbjuda är att ni inte stället klickar HÄR  (ni ska köra så att ni har havet på er vänstra sida) och väljer att visa gatuvy/street view för att sedan google-köra sträckan själv!

Vandringen blev 4 km (428 höjdmeter) och mycket riktigt, ungarna var inte de som gav upp först. Tvärtom så utmanade sonen mig på intervaller av typen "Sisten till X är en död lax" även i uppförsbackarna så även i dag blev jag gratismotionerad.

Vy över Sydafrikas äldsta vingård (grundad 1685) Groot Constantia.
Bilden är tagen från vår vandring i Constantia Nek.

Liten pojke bakom tallbar som gått på steroider!

Dag 2: Godahoppsudden

Efter lunch åkte vi på utflykt. Innan vi gav oss iväg sa svärfar att om vi hade riktigt tur kunde vi få se babianer, antiloper och strutsar. Barnen tog givetvis detta som ett löfte.

Först åkte vi till Cape Point som är den östra delen av Kapudden. Vägen dit var magnifik och det var inte på något sätt sämre väl där. Vi åkte linbana en bit upp och sista biten var det trappor. Ganska många... Senare rejsade jag och dottern upp. Vi värmde först upp med tio kortare lopp i en bred men kort trappa i början av den långa trappan. Hon slog mig. Varje gång. Hon var dessutom knappt andfådd, medan jag var helt slut! Lillebror som agerade domare hittade små svarta ödlor som vi senare modellbestämde till Svart gördelödla (det svenska namnet hittade vi på helt själva)

Vi hade två kikare med oss och tack vare dem fick vi se våra första "riktiga" djur: strutsar! Det gick att se dem med blotta ögat också, men då var de ungefär lika spännande som flugor.

Väl nere på parkeringen stötte vi på en babian (modell mindre) och när vi tittade på strutsarna igen (som vi nu såg utan kikare) såg vi en hel flock på babianer längre bort. Två av tre och svärfar andades ut.

Sedan satte vi oss i bilen och åkte lite till för att komma till själva Godahoppsudden. Egentligen heter hela udden Kapudden och den har i sin tur två spetsar varav den ena på svenska kallas Godahoppsudden. På vägen dit kunde vi räkna in en rejäl flock med Elands antiloper. Naturen här var minst lika mäktig, kanske lite vildare. Återigen knatade vi upp med barnen på de högsta topparna. De älskar det! Sonen ville klättra rakt upp medan dottern ville ta de snirklande stigarna så vi delade på oss. Vi fick hissnande vyer och tre-fyrahundra höjdmeter i benen.

Toppen längst bort är Cape point, tyvärr
kan man inte urskilja fyren härifrån, men
den ligger högst uppe på den lilla gröna toppen.

När vi kom ner igen hade svärfar hittat sjölejon i kikaren och faktum var att man såg dem även med blotta ögat där de låg på en klippa en bit ut i havet. De låg mest och solade men masade sig även runt och slängde lite med sina huvuden.Nu hade vi alltså inte bara sett alla de tre "utlovade" djuren utan även fått ett i bonus!

Dag 2: Bästa julklappen var inte till oss (fredag 13/2 2015)

Vi bor alltså i den lägenhet som svärföräldrarna hyr under sin långsemester här. Makens bror jobbar i landet och därför installerad i ett hus tillsammans med en bunke andra ungkarlar. Makens bror (som härmed och fortsättningsvis kommer att kallas MB) är en hälsokille och eftersom han vill sprida vidare sina nyvunna (nåja han har hållit på ett bra tag med det) erfarenheter av en kostomläggnings positiva effekter gav han sin mor, min svärmor, en månad med Paleo-kost i julklapp. Men för att det verkligen ska funka innebär det att en kock kommer till lägenheten och lagar lunch och middag varje dag. I am not kidding you! Det kommer alltså en kock till "vår" lägenhet och lagar mat! Och denna månad pågår alltså under hela den period vi ska vara här! Alla är nöjda, svärmor får sin julklapp, maken slipper laga mat och jag får en fantastisk chans att försöka gå en rond mot sockerberoendet. Dessutom är det ju som att ha en turistguide stående vid bänken halva dagen. Lägenheten har nämligen ett kombinerat kök och vardagsrum, alltså står kocken mitt i bland oss och berättar vad vi måste se och vad vi ska undvika medan han lagar mat. Jag var lite nervös för det här med kocken, att det skulle kännas som att vi utnyttjade underklassen i detta segregerade land. Fast när jag fick reda på att allt fakturerades enligt konstens alla regler och att snubben var en engelsman i MB:s ålder som hade åkt hit för att jobba som kock och surfa så kändes det ok. När vi sedan ätit hans mat och barnen hade pratat med honom på sin lågstadieengelska kändes det helt plötsligt fantastiskt. Jag har redan börjat smida planer för hur han ska lockas till Sverige. Funkar surf-vinkeln som lockbete? Svenska tjejer? Nya spännande råvaror? Jag ska nog tänka ut något.