Dag 1: att få ut en hyrbil

Vi blev upphämtade av mina svärföräldrar vid flygplatsen. Där skulle de passa på att byta hyrbil till en större så att vi alla (vi fyra, svärisarna samt makens bror, som ju sedan tidigare befinner sig i Kapstaden) kunde få plats i. Nu visade det sig inte vara så lätt eftersom svärfar inte hade med sitt pass. Man kan inte hyra bil utan pass. I alla fall inte på den här uthyrningen. Inga problem, maken hyr bilen i stället, han hade ju passet i innerfickan OCH körkort. Bra så långt. Tills vi skulle betala. Samma som hyr bilen måste betala en större summa pengar samt reservera en ännu större summa på kontot. Snöpligt eftersom vi inte hade räknat med den utgiften så fanns inte så många pengar på vårt konto. Men på svärfars konto fanns det. Kontant var givetvis inte möjligt och ingen annan kunde betala.

Upp med min mobil, slå på allt jag så noga tidigare slagit av; roaming, datatrafik och kviddevitten. Loggar in i bankappen och börjar tömma buffertkontot. Säger till den outsägligt ointresserade kvinnan bakom datorn att försöka igen. Hon suckar djupt och funderar på hur hon ska ta sig igenom detta osannolika merjobb - att prova igen. Knapp      knapp    knapp     och k n a p p. Det går inte fort det här och jag tackar högre makter att jag köpte feta muffins till ungarna som de nu sitter och pillar i sig uppflugna på berget av väskor som packats på vår bagagevagn. Efter en evighet vänder hon nästan upp sin trötta blick mot oss och säger:

 

Vi börjar svettas och räknar febrilt - har vi räknat valutan åt fel och jag tömmer nu ena barnets körkortskonto (ja, vi har börjat spara i tid!) och ber henne prova igen. Sucken är lika avgrundsdjup denna gång. Knappningarna på tangentbordet än mindre frekventa. Denna gång orkar hon inte ens säga något hon gör bara en knapp märkbar skakning på huvudet. Tömmer nästa barns körkortskonto. Lite rädd för vad som komma skall ber jag henne försöka igen. Vi håller oss alla hårt i bänken för att inte dras in i det svarta hål som hennes suck nu utgör. När jag vågar släppa taget kollar jag i bankappen igen (ja chefen, jag kommer att betala vad det kostar att surfa 3G i Sydafrika) och ser att det försvinner pengar på kontot för varje försök hon gör. Charmtrollet bakom kassan vet alltså inte vad hon sysslar med.

Medan jag lite fint försöker lära hennes jobb, eller åtminstone påpeka vad jag tror hon gjort för fel viftar svärfar åt sig vad någon som verkar vara chef där. Denna mycket raska kvinna styr snart upp situationen och efter mindre än två timmar (true story) sitter vi en vit minibuss med maken vid ratten. Svärfar, som ju redan varit i landet i fem veckor fick nämligen inte köra eftersom han inte hade sitt pass med sig. Självklart.