Dag 5: rödvin, vitvin, pingvin (måndag 16/2 2014)

I Simons Town finns en koloni av den afrikanska pingvinen. Idag var det dags att leta rätt på den. Efter frukost fylldes det vattenflaskor och smordes in vinterbleka kroppsdelar i solskyddsmedel faktor 50. Sedan promenerade vi en kilometer nerför och kom till havet. Ganska snart såg vi de första små heffaklumparna. De är alltså drygt en halvmeter höga, har en ganska rolig teckning och låg mest och päste. Som väldigt små idisslande kor, skulle man kunna säga.

Några medlemmar av kolonin.

De gjorde inte så mycket. I princip inget alls. Vi försökte berätta för dem att de på Wikipedia beskrivs som "karismatiska" och då damp en av dem ner på klippan. Tilltaget var imponerande då den helt enkelt stod och sedan föll pladask på mage rakt ner. De har ju liksom inget att ta emot sig med.

Eftersom vi hade läst att det skulle finnas ungefär 200 pingviner i den här kolonin tog barnen det som en sanning att verifiera. Alltså skulle pingvinerna räknas in. Det var väl i och för sig ingen match eftersom de ändå inte rörde på sig.

"Öh Pelle, ska vi dra en sväng på klippan?"
"Shhh, stå still Agda, de där småturisterna räknar ju
 men visst tusan spritter det i benen!"

Pingvinerna är givetvis helt vilda (även om de så klart är vana vid människor), men för att försöka få dem att hålla sig till klipporna har man satt upp ett lågt staket ungefär 300 meter från stranden. På så vis lullar inte pingvinerna ut i trafiken och man kan passa på att ta betalt för att släppa in folk innanför stängslet. Vi gick på den fina stigen som gick utefter staketet och där kryllade det av de små frackklädda mumintrollen. På ett ställe stod två av dem precis vid staketet och när jag hängde där hördes det tunna, tunna pipljud. Minsann, hade inte det paret valt att introducera släktet "turister" ganska omgående för sina nykläckta ulltussar. Om ni kollar riktigt noga på bilden så ser man en liten ullig dunhög under magen på pingvin-henen. Det var två små, små ungar. Ingen aning om ålder, kön, vikt och längd. Men det kändes väldigt ärofyllt att få se dem. (Vi var dessutom lite extra nöjda när vi på tillbakavägen såg att hen hade lagt sig ner och bestämt vägrade att visa dem för den sura franska familjen som stod där då.)

Kanske inte årets naturbild, men ändå ett litet
under i sig.

 När vi räknat in 67 pingviner övertygade vi barnen om att kolonin nyligen hade infört skiftarbete och att de andra låg och chillade på en klippa utom synhåll för jobbiga turister och vände tillbaka hemåt. Men strax därefter upptäckte en av barnen pingviner igen, fast i en annan form:

Stora som apelsiner ungefär, fast äggformade. Så klart.

Jag vet inte ifall de var övergivna, eller ej. Behöver man verkligen ruva konstant på ägg som ligger i 32 graders värme? Föräldrarna (som turas om att ruva - hade jag vetat det under mina graviditeter hade jag gjort allt för att bli en pingvin!) kanske bara utnyttjade sin lagstadgade egentid och svalkade sig i havet en sväng?

När vi kom hem konstaterade barnen att det återigen var en lyckad utflykt: "67 pingviner, två ungar, två ägg och en ubåt. Det är inte illa, mamma!"

Mer om det där sista senare.