Dag 6: Taffelberget (tisdag 17/2)

Det var ganska högt, men framför allt var det riktigt, riktigt fantastisk utsikt. Eftersom vi åkte med de kortbenta avkommorna tog vi linbanan upp, fast vi båda lovade att vi ska gå upp om vi kommer hit någon mer gång. När msn kommer upp är berget platt. Pangplatt. Något måste ha hänt någon gång. En bergstopp kan liksom inte vara sådan. 

Fast mest intryck gjorde ändå den här ravinen. Jag ska raida makens minneskort på bättre bilder sedan. 

Dag 5: rödvin, vitvin, pingvin (måndag 16/2 2014)

I Simons Town finns en koloni av den afrikanska pingvinen. Idag var det dags att leta rätt på den. Efter frukost fylldes det vattenflaskor och smordes in vinterbleka kroppsdelar i solskyddsmedel faktor 50. Sedan promenerade vi en kilometer nerför och kom till havet. Ganska snart såg vi de första små heffaklumparna. De är alltså drygt en halvmeter höga, har en ganska rolig teckning och låg mest och päste. Som väldigt små idisslande kor, skulle man kunna säga.

Några medlemmar av kolonin.

De gjorde inte så mycket. I princip inget alls. Vi försökte berätta för dem att de på Wikipedia beskrivs som "karismatiska" och då damp en av dem ner på klippan. Tilltaget var imponerande då den helt enkelt stod och sedan föll pladask på mage rakt ner. De har ju liksom inget att ta emot sig med.

Eftersom vi hade läst att det skulle finnas ungefär 200 pingviner i den här kolonin tog barnen det som en sanning att verifiera. Alltså skulle pingvinerna räknas in. Det var väl i och för sig ingen match eftersom de ändå inte rörde på sig.

"Öh Pelle, ska vi dra en sväng på klippan?"
"Shhh, stå still Agda, de där småturisterna räknar ju
 men visst tusan spritter det i benen!"

Pingvinerna är givetvis helt vilda (även om de så klart är vana vid människor), men för att försöka få dem att hålla sig till klipporna har man satt upp ett lågt staket ungefär 300 meter från stranden. På så vis lullar inte pingvinerna ut i trafiken och man kan passa på att ta betalt för att släppa in folk innanför stängslet. Vi gick på den fina stigen som gick utefter staketet och där kryllade det av de små frackklädda mumintrollen. På ett ställe stod två av dem precis vid staketet och när jag hängde där hördes det tunna, tunna pipljud. Minsann, hade inte det paret valt att introducera släktet "turister" ganska omgående för sina nykläckta ulltussar. Om ni kollar riktigt noga på bilden så ser man en liten ullig dunhög under magen på pingvin-henen. Det var två små, små ungar. Ingen aning om ålder, kön, vikt och längd. Men det kändes väldigt ärofyllt att få se dem. (Vi var dessutom lite extra nöjda när vi på tillbakavägen såg att hen hade lagt sig ner och bestämt vägrade att visa dem för den sura franska familjen som stod där då.)

Kanske inte årets naturbild, men ändå ett litet
under i sig.

 När vi räknat in 67 pingviner övertygade vi barnen om att kolonin nyligen hade infört skiftarbete och att de andra låg och chillade på en klippa utom synhåll för jobbiga turister och vände tillbaka hemåt. Men strax därefter upptäckte en av barnen pingviner igen, fast i en annan form:

Stora som apelsiner ungefär, fast äggformade. Så klart.

Jag vet inte ifall de var övergivna, eller ej. Behöver man verkligen ruva konstant på ägg som ligger i 32 graders värme? Föräldrarna (som turas om att ruva - hade jag vetat det under mina graviditeter hade jag gjort allt för att bli en pingvin!) kanske bara utnyttjade sin lagstadgade egentid och svalkade sig i havet en sväng?

När vi kom hem konstaterade barnen att det återigen var en lyckad utflykt: "67 pingviner, två ungar, två ägg och en ubåt. Det är inte illa, mamma!"

Mer om det där sista senare.

Dag 4: semesterlivet

I dag har vi inte gjort någonting. Eller jo, vi (ahrm... med "vi" menar jag maken) har lagat mat - Steven (kocken) är ju gubevars ledig över helgen. Men annars så har vi läst, promenerat och badat. 

Semesterfrisyr!

Här, i utkanten av Simonstown bor vi. I ett hus nästan längst upp
och längst bort på den här bilden. Detta är den närmsta stranden.
Lagom vågor, lite folk och inga hajar.

Hoppsan!

Gröt funkar till frukost även i Sydafrika.

Dag 4: praktikaliteter (söndag 15/2 2014)

Det finns ett par riktigt viktiga saker som är annorlunda här i Sydafrika. Det ena är att det är vänstertrafik. Maken kör som en gud, men det krävs att jag (eller annan pålitlig person) sitter jämte för att med jämna mellanrum påminna "vänster" och rapportera hur nära ytterkanten man faktiskt ligger. På motorvägar är det inte alltid så lätt att komma ihåg att den snabbaste filen är den som ligger längst till höger. Rondeller kräver också lite assistans från co-drivern.

Det andra är att planera sin dag efter det här schemat:

Det är alltså ett schema över när det ska vara strömavbrott. Sydafrika kan helt enkelt inte producera tillräckligt med el och då får man helt enkelt stänga av skiten lite då och då. I princip varje dag. det roliga (i alla fall så länge man inte är glassfabrikör) med  är att det finns fyra olika nivåer. Nivå 1 genomförs i princip alltid som planerat. Fast visst, ibland kan man vara lite vidlyftig med tiderna. Nivå 2 genomförs när det är ännu större brist (som idag, söndag) och följaktligen kan även nivå 3 och 4 kicka in vid behov. Sjukhus och andra känsliga institutioner får klara sig själva med hjälp av egna elaggregat. Butiker får välja att stänga eller försöka ha öppet i mörkret och då bara ta emot kontanter. Det måste kosta det sydafrikanska samhället enorma summor när allt stängs ner så där. Men finns det inte el, så finns det inte.

Dag 3: Vackraste bilvägen i världen? (lördag 14/2 2015)

Idag skulle vi på en mindre vandring, mest för att testa barnen (och för all del pensionärerna som inte är riktigt i klass med våra vanliga pensionärspolare från orienteringen). Vi åkte rakt över udden till dess västra sida och kom då till Hout Bay. Vägen dit var magnifik (jag kommer att få slut på superlativer innan dag fem är rapporterad...). Vägen vi åkte var en bergsväg, med allt vad det innebär i form av slingrighet, smalhet och dödsångest. Nu när jag i efterhand gått igenom våra bilder finns det inte en enda som gör vyerna rättvisa. Det bästa jag kan erbjuda är att ni inte stället klickar HÄR  (ni ska köra så att ni har havet på er vänstra sida) och väljer att visa gatuvy/street view för att sedan google-köra sträckan själv!

Vandringen blev 4 km (428 höjdmeter) och mycket riktigt, ungarna var inte de som gav upp först. Tvärtom så utmanade sonen mig på intervaller av typen "Sisten till X är en död lax" även i uppförsbackarna så även i dag blev jag gratismotionerad.

Vy över Sydafrikas äldsta vingård (grundad 1685) Groot Constantia.
Bilden är tagen från vår vandring i Constantia Nek.

Liten pojke bakom tallbar som gått på steroider!

Dag 2: Godahoppsudden

Efter lunch åkte vi på utflykt. Innan vi gav oss iväg sa svärfar att om vi hade riktigt tur kunde vi få se babianer, antiloper och strutsar. Barnen tog givetvis detta som ett löfte.

Först åkte vi till Cape Point som är den östra delen av Kapudden. Vägen dit var magnifik och det var inte på något sätt sämre väl där. Vi åkte linbana en bit upp och sista biten var det trappor. Ganska många... Senare rejsade jag och dottern upp. Vi värmde först upp med tio kortare lopp i en bred men kort trappa i början av den långa trappan. Hon slog mig. Varje gång. Hon var dessutom knappt andfådd, medan jag var helt slut! Lillebror som agerade domare hittade små svarta ödlor som vi senare modellbestämde till Svart gördelödla (det svenska namnet hittade vi på helt själva)

Vi hade två kikare med oss och tack vare dem fick vi se våra första "riktiga" djur: strutsar! Det gick att se dem med blotta ögat också, men då var de ungefär lika spännande som flugor.

Väl nere på parkeringen stötte vi på en babian (modell mindre) och när vi tittade på strutsarna igen (som vi nu såg utan kikare) såg vi en hel flock på babianer längre bort. Två av tre och svärfar andades ut.

Sedan satte vi oss i bilen och åkte lite till för att komma till själva Godahoppsudden. Egentligen heter hela udden Kapudden och den har i sin tur två spetsar varav den ena på svenska kallas Godahoppsudden. På vägen dit kunde vi räkna in en rejäl flock med Elands antiloper. Naturen här var minst lika mäktig, kanske lite vildare. Återigen knatade vi upp med barnen på de högsta topparna. De älskar det! Sonen ville klättra rakt upp medan dottern ville ta de snirklande stigarna så vi delade på oss. Vi fick hissnande vyer och tre-fyrahundra höjdmeter i benen.

Toppen längst bort är Cape point, tyvärr
kan man inte urskilja fyren härifrån, men
den ligger högst uppe på den lilla gröna toppen.

När vi kom ner igen hade svärfar hittat sjölejon i kikaren och faktum var att man såg dem även med blotta ögat där de låg på en klippa en bit ut i havet. De låg mest och solade men masade sig även runt och slängde lite med sina huvuden.Nu hade vi alltså inte bara sett alla de tre "utlovade" djuren utan även fått ett i bonus!

Dag 2: Bästa julklappen var inte till oss (fredag 13/2 2015)

Vi bor alltså i den lägenhet som svärföräldrarna hyr under sin långsemester här. Makens bror jobbar i landet och därför installerad i ett hus tillsammans med en bunke andra ungkarlar. Makens bror (som härmed och fortsättningsvis kommer att kallas MB) är en hälsokille och eftersom han vill sprida vidare sina nyvunna (nåja han har hållit på ett bra tag med det) erfarenheter av en kostomläggnings positiva effekter gav han sin mor, min svärmor, en månad med Paleo-kost i julklapp. Men för att det verkligen ska funka innebär det att en kock kommer till lägenheten och lagar lunch och middag varje dag. I am not kidding you! Det kommer alltså en kock till "vår" lägenhet och lagar mat! Och denna månad pågår alltså under hela den period vi ska vara här! Alla är nöjda, svärmor får sin julklapp, maken slipper laga mat och jag får en fantastisk chans att försöka gå en rond mot sockerberoendet. Dessutom är det ju som att ha en turistguide stående vid bänken halva dagen. Lägenheten har nämligen ett kombinerat kök och vardagsrum, alltså står kocken mitt i bland oss och berättar vad vi måste se och vad vi ska undvika medan han lagar mat. Jag var lite nervös för det här med kocken, att det skulle kännas som att vi utnyttjade underklassen i detta segregerade land. Fast när jag fick reda på att allt fakturerades enligt konstens alla regler och att snubben var en engelsman i MB:s ålder som hade åkt hit för att jobba som kock och surfa så kändes det ok. När vi sedan ätit hans mat och barnen hade pratat med honom på sin lågstadieengelska kändes det helt plötsligt fantastiskt. Jag har redan börjat smida planer för hur han ska lockas till Sverige. Funkar surf-vinkeln som lockbete? Svenska tjejer? Nya spännande råvaror? Jag ska nog tänka ut något.

Dag 1: att få ut en hyrbil

Vi blev upphämtade av mina svärföräldrar vid flygplatsen. Där skulle de passa på att byta hyrbil till en större så att vi alla (vi fyra, svärisarna samt makens bror, som ju sedan tidigare befinner sig i Kapstaden) kunde få plats i. Nu visade det sig inte vara så lätt eftersom svärfar inte hade med sitt pass. Man kan inte hyra bil utan pass. I alla fall inte på den här uthyrningen. Inga problem, maken hyr bilen i stället, han hade ju passet i innerfickan OCH körkort. Bra så långt. Tills vi skulle betala. Samma som hyr bilen måste betala en större summa pengar samt reservera en ännu större summa på kontot. Snöpligt eftersom vi inte hade räknat med den utgiften så fanns inte så många pengar på vårt konto. Men på svärfars konto fanns det. Kontant var givetvis inte möjligt och ingen annan kunde betala.

Upp med min mobil, slå på allt jag så noga tidigare slagit av; roaming, datatrafik och kviddevitten. Loggar in i bankappen och börjar tömma buffertkontot. Säger till den outsägligt ointresserade kvinnan bakom datorn att försöka igen. Hon suckar djupt och funderar på hur hon ska ta sig igenom detta osannolika merjobb - att prova igen. Knapp      knapp    knapp     och k n a p p. Det går inte fort det här och jag tackar högre makter att jag köpte feta muffins till ungarna som de nu sitter och pillar i sig uppflugna på berget av väskor som packats på vår bagagevagn. Efter en evighet vänder hon nästan upp sin trötta blick mot oss och säger:

 

Vi börjar svettas och räknar febrilt - har vi räknat valutan åt fel och jag tömmer nu ena barnets körkortskonto (ja, vi har börjat spara i tid!) och ber henne prova igen. Sucken är lika avgrundsdjup denna gång. Knappningarna på tangentbordet än mindre frekventa. Denna gång orkar hon inte ens säga något hon gör bara en knapp märkbar skakning på huvudet. Tömmer nästa barns körkortskonto. Lite rädd för vad som komma skall ber jag henne försöka igen. Vi håller oss alla hårt i bänken för att inte dras in i det svarta hål som hennes suck nu utgör. När jag vågar släppa taget kollar jag i bankappen igen (ja chefen, jag kommer att betala vad det kostar att surfa 3G i Sydafrika) och ser att det försvinner pengar på kontot för varje försök hon gör. Charmtrollet bakom kassan vet alltså inte vad hon sysslar med.

Medan jag lite fint försöker lära hennes jobb, eller åtminstone påpeka vad jag tror hon gjort för fel viftar svärfar åt sig vad någon som verkar vara chef där. Denna mycket raska kvinna styr snart upp situationen och efter mindre än två timmar (true story) sitter vi en vit minibuss med maken vid ratten. Svärfar, som ju redan varit i landet i fem veckor fick nämligen inte köra eftersom han inte hade sitt pass med sig. Självklart.

Dag 1; ankomst (torsdag12/2 2015)

När frukosten (eller, det är lite oklart vad det egentligen var som vi åt) väl var avklarad och vi hade provat på att stå inne på den minimala flygplans tillsammans med ett barn som ändå är ganska stort men inte vågade vara inne på toaletten ensam eftersom alla ljud var så otäcka där (det var trångt, mycket trångt och jag hann fundera över det där med 10 000 meters klubben; nog för att man kanske skulle kunna få till det rent fysiskt - man skulle väl få processionsbacka in på något sätt - men vem i hela friden skulle vilja riskera att röra någon kroppsdel mer än nödvändigt mot någonting som finns en på en sådan toalett, fy för den lede!) så var det dags att samla oss för nästa match. Den att hinna med det tredje och sista planet, det mellan Johannesburg och Kapstaden.

Av någon outgrundlig anledning skulle man hämta ut sitt bagage här, trots att vi flög med British Airways hela vägen. Bara för att sedan gå till en disk där det checkades in igen. Själva var vi redan incheckade hela vägen. Vi letade oss in i den stora avgångshallen och började febrilt leta efter skyltar i taket. Klockan var nu redan avgångsdags, men vi trodde att planet skull vänta eftersom det var ganska många från vårt plan som skulle vidare till Kapstaden. Medan vi spanande efter skylten som skulle leda oss till gate D7 kom en liten och ganska klotrund afrikan fram till oss och konstaterade snabbt att om vi skulle hinna var det bästa att följa honom. Så det gjorde vi.

Nu ångrade jag att jag inte hade pulsbandet och Garmin-klockan på mig för nu började den lille att sprinta utefter korridorerna i högsta fart genom en flygplats som verkade vara byggd som en något defekt bläckfisk. Uppför trappor, över bänkar, genom djungelväxter och klungor av folk lotsade han oss fram till en ny säkerhetskontroll. Under löpningen med ett barn i varje hand, en ryggsäck dunkande på ryggen och en handväska på magen hann jag fundera på om det kunde vara årets bästa kilometertid från min sida.

Men vi hann med och efter två timmar var det äntligen dags att landa!

Spännande och annorlunda vyer från ovan.
Planet mellan Johannesburg-Kapstaden.

Dag 0: Avresan (onsdag 11/2 2015)

Bästa mormodern hjälper till att få oss färdiga inför avresan. Hon motionerar barnen grundligt, duschar dem och klär på dem svala, bekväma resekläder. Sedan åker hon med oss till Kastrup för att köra hem bilen. Strax efter att vi kommit över på danska sidan av bron hörs en späd stämma från baksätet "Är vi framme snart?". Med tanke på hur mycket jag bävar inför själva resan, tyckte jag mig nu har fått det bekräftat att det skulle bli en mycket lång resa...

Nästa prövning var att genomgå stresstestet från helvetet: säkerhetskontrollen i Kastrup. Inte nog med att det står sura danskar och fräser obegripligheter till en, man måste dessutom få sig själv och barnen ytterkläder, länsa alla väskor och fickor på den ack så viktiga hemelektroniken och sedan tvingas se hur den ligger där alldeles ensam i sin sex lådor så att vem som helst kan ta den medan någon butter danska frågar saker som "Hur mår dina kameler?" och "Vilken favoritgrönska har du?" (ert antagande om att jag aldrig klarade tentan i danska på svensklärarlinjen är helt korrekt).

Lite mindre prydliga än före säkerhetskontrollen  åt vi lunch och så småningom steg vi på planet mot Heathrow där vi sedan skulle byta till vårt härbärge för den kommande natten. En Airbus med destination Johannesburg. I London gick det undan och här begicks den stora missen: Vi införskaffade ingen extra proviant. Hur kunde vi begå ett sådant fullkomligt nybörjarmisstag?

Efter att vi kommit ombord fick vi vänta mer än en timme innan planet lyfte. Första tiden gick det jättebra eftersom ungarna var fullkomligt extatiska över att ha en egen skärm framför sig där de kunde spela spel, både själva och mot varandra, och titta på filmer. Dock lärde vi oss nu att ingen hemelektronik i världen hjälper mot den hunger ett barn kan känna ett par timmar efter ordinarie läggdags och alltför många timmar sedan lunchen. Till slut var jag nästan beredd att bryta av mig en eller ett par fingrar, grilla dem inne på toaletten och ge barnen dem som snacks.

Nåja, fördelen med en rejäl mental kollaps är att lillebror kunde somna på golvet under våra fötter, medan stora syster låg tvärs över de fyra sätena vi förfogade över och sov ganska gott hon också. André och jag... eh. Vi uthärdade kan man väl säga.

Några i familjen spelade sänka skepp i multiplay-
versionen mellan radens säten. Det var innan Den
Stora Hungern satte in...